It's a little better all the time (It can't get no worse)

Famlar i högar av block, böcker och lösa papper efter något som inte ens verkar finnas. Mitt i allt är jag blind och kan inte andas. Mina muskler lyder mig inte. Jag vet att jag såg tabletterna för några dagar sen. När jag flyttade dom från necessären till... just det. Jag vet inte var. Det känns som att det infekterade intui mig är större än utsidan. Pressar mot ryggen, så axlarna åker upp och fram. Huvudet är fyllt med bomull, dimmigt och... liksom vadderat. Mjukt.

Jag tittar och tittar, men jag ser ju ingenting, och det är så jävla svårt att hitta någonting när man dessutom är blind.