It's a little better all the time (It can't get no worse)

Famlar i högar av block, böcker och lösa papper efter något som inte ens verkar finnas. Mitt i allt är jag blind och kan inte andas. Mina muskler lyder mig inte. Jag vet att jag såg tabletterna för några dagar sen. När jag flyttade dom från necessären till... just det. Jag vet inte var. Det känns som att det infekterade intui mig är större än utsidan. Pressar mot ryggen, så axlarna åker upp och fram. Huvudet är fyllt med bomull, dimmigt och... liksom vadderat. Mjukt.

Jag tittar och tittar, men jag ser ju ingenting, och det är så jävla svårt att hitta någonting när man dessutom är blind.

Don't worry baby

24 kronor. Jag fick betala lika mycket för brödet och broccolin som klockan var över 11 när jag gick in i affären. Jag ska laga broccolisoppa när jag kommer hem, men eftersom hungern rev i mig köpte jag en sån där macka med jättemycket mjöl ovanpå på Pressbyrån.

Inatt var en 2-timmarsnatt. Sömn alltså. 2 timmar sömn. Är trött på att sova kasst hela tiden. Somnade fem. 2 timmar innebär känslan av wasabi (eller senap) i näsan, molande huvudvärk och brinnande hunger, men allt bara växer i munnen. Så även denna pressbyråsmörgås.

När jag satte mig på bänken vid busshållplatsen fick jag någon slags... Jag vet inte. Det händer ibland. Att jag ibland inte minns vilken tid det är på året eller var jag är. Det hände nu. Jag undrade i ett ögonblick vilken årstid det var. I nästa ar jag tillbaka i december igen.

Vår. Jag trodde det var vår. Mars kanske. Hann till och med, innan ögonblick nummer två, glädjas åt att solen var framme. Hur normalt som helst, right?